chavva

Det känns så bra att läsa "boken" som jag skrev för sex år sen...
.visst ser jag att den är enkel och ett embryo till bok, med många stavfel och dålig uppläggning.
Men, ändå känner jag en värme...jag har gjort den.
Den speglar mycket av det som hände i mitt liv just då....
och tydligen var jag inne i en period av stora inre förändringar.

Jag ler varmt när jag läser boken och inser att den kom till i samma veva
som jag gjorde min lilla bok och kortlek sinnebilder.

En berättelse i boken som är verkligehtsbaserad är när "Lotta" i boken uppelver
en stunds djup nedstämdhet och känsla av ensamhet.
Den stunden upplevde jag vid en av mina ögonoperationer, en gång när jag
låg med ett enormt ögontryck...och tankar och instängda känslor vällde över mej.

Jag låg i sängen och skrev...plötsligt var det som om jag skrev det jag upplevde just då...och upplevde det jag skrev.

Jag såg hur jag satt i en djup grop av sand, jag var helt ensam i gropen.
Kanterna var täkta av lös sand med rötter här och där.
Jag kikade upp ur gropen, men där fanns ingen. Det var ingen som väntade mej,
ingen som visste att jag satt där i gropen
Jag kände mig oerhört övergiven.
Efter en stund örde jag människor där uppe
de pratade om mig,
och sa till varandra hur duktig och stark jag var som ensam kämpade mig upp ur gropen.
Sen gick de vidare och fortsatte med sitt.
Jag kunde märka att de mådde dåligt för att de inte kunde hjälpa mej.

Jag ville ropa att om de sagt till MEJ istället för till VARANDRA att jag var duktig...
om de gett mej ett ögonblick av sin tid,
hade de själva mått mindre dåligt
och jag hade fått en booster som gett mej mer energi att kämpa mig upp.

Men de bara gick..fullt upptagna av sitt....

Jag hade kommit en bit upp men kände mig osedd och övergiven..
grävde ut en liten hylla i gropens vägg, lagom stor till att sätta ner rumpan på.
Där satt jag mej, blundade, med uppdragna knän. Kontakten med mina egna ben fick mig att
änna mig mindre ensam. Jag försökte samla mig och tänkte:
Allt är en illusion.
Plötsligt hör jag en röst: Har du glömt vad du lärt..
Se jag är med er alla dagar....
Trots att jag blundade kunde jag känna kärleken som strömmade till mig i de orden.
Det fanns ingen tvivel om vem som var hos mig i gropen.
Så känner jag hur han sätter ett varmt finger på min panna
mitt emellan ögonbrynen.
"Du har lite skrot i vägen för ditt tredje öga, jag vill bara ta bort det, för det hindrar dej från att se"
Jag känner en ljus värme som strömmar in i mig.
När jag sedan öppnar ögonen ser jag att gropen är full av kärleksfulla väsen.
Förutom Kristus är där änglar och hjälpare.
Alla har något att säga mig, alla ger de mig sin kärlek.
De vill att jag ska måla och skriva och dela med mig av den villkorslösa kärleken.

Har ler genom tårar, Hur hade jag ens för ett ögonblick kunnat tro att jag var ensam?
Allt är i sanning en illusion.....
När jag sakta reser mig upp sesr jag att jag inte längre sitter i en grop...
den är nu en kulle...med god uppsikt i alla riktiningar.
Jag sträcker på mig och känner en enorm glädje och tacksamhet
infö det jag just fått uppleva.
Jag borstar av mig sanden och börjar gå
för nu vet jag precis vart jag är på väg....

När jag skrivit klart och lägger i från mig pennan är all känsla av nedstämdhet borta
Men, jag är oerhört tacksam för att jag för ett ögonblick känt de känslorna,
annars hade jag ju gått miste om den här fantastiska upplevelsen!

Det jag vill förmedla här och nu
Vi är aldrig ensamma, aldrig för ett ögonblick!
Och, alltid inneslutna i en enorm kärlek.

kramis E