chavva

                                                                                                
I höstas var jag på en rehabperiod. Vi var en grupp människor med en gemensam nämnare, nämligen värken.
Även om det var olika orsaker till vår värk och den yttrade sig på olika sätt, så var det ändå skönt.
Vi befann oss alla bland människor som förstod! Ingen behövde förklara sig, ingen behövde känna sig som en smitare eller simulant. Vi gjorde det vi orkade och vilade när vi behövde.

Det som ofta får "styka på foten" när man har värk är vår kreativitet.
Det tycks vara så att många skalar bort mycket för att klara av att leva med smärta. Ofta blir det livets lyx, sånt som vi gör för vårt höga nöjjes skull som först ryker. 
När man går med ständig värk blir man oerhört trött, energin ligger långt ifrån topp....många väljer att spendera den lilla energi som finns på att göra sånt som måste göras. När det är gjort finns ingen energi över till det man egentligen vill göra!  Så är det för väldigt många. Det många inte vet är att vi får bonus energi om vi spenderar lite av vår dagliga energi på att göra roliga/givande saker. Den energin det ger oss hjälper oss att efteråt bättre klara av det vi "måste"

Det var många år sen jag märkte att det var så! När jag sitter och skriver, målar eller gör andra kreativa saker mår jag gott. Ju mer inne jag är i det jag gör, ju bättre mår jag. Det är som om de lycko-endorfiner som frigörs då, blockerar kropens smärtreceptorer.!
Men. det har inte alltid varit lätt.... är jag för slut så går det inte, och min kropp klarar inte längre av att arbeta med sånt som ställer höga krav på finmotorik, eller statiskt arbete. Men, det är inte det värsta.

Det svåraste är att kunna vara kreativ utan att känna att man måte rättfärdiga det man gör- eller utan krav på att det ska bli någonting "lönsamt".
När jag gick akvarellkurs en gång hade jag jättesvårt att börja måla min första bild....pappret kostade 10:-...tänk om det inte blev någonting?!!
Hör bara hur tokigt det låter! Kan inte lyckan i att vara kreativ, vara en belöning i sig?  Sitter vi med ett korsord, är det ingen som förväntar sig en vinst...det är tillåtet tidsfördriv. Men om vi istället för bokstäver i rutor använder färg utan rutor, är det som en oskriven lag att det ska säljas, ges bort eller komma upp på väggarna.....Hmmm...

Ibland är jag sugen på att bara låta färgerna flöda över den tomma duken, men det känns nästan som slöseri med tid och pengar! Knäppt va?  Nåväl, en dag ska jag göra det också.
När jag var på rehabkursen fick jag prova på någonting nytt:

sidenmålning!
Det var ett lyft! Jag fick stå och måla, med greppvänliga verktyg, frossa i färger och se magin när mönstret sakta men säkert växte fram! Inget småpiller görande, inga krav på fullgod syn..... Det är som att frossa i färg på en duk, men roligare. Färgen lever sitt eget liv, och jag har bara lite (?) att säga till om när det gäller slutresultatet.

Jag är ju som jag är, därför väljer jag färger ur ett helande perspektiv och passar också på att lägga in glädje, kärlek och healing i varje sjal!

Jag säljer sjalarna till självkostnadspris....för att kunna göra nya och för att den som behöver en ska kunna köpa utan "dåligt samvete"

I ljus och Kärlek! E
                                                                                                                       

Eller ska jag kanske säga regressioner i drömform?
Det jag tänker berätta lite om är att jag i flera drömmar sett glimtar av en ung pojke i äppelknyckar byxor, vit skjorta rundhättad keps. Han är barfota med de nya läderskorna hängande ihopknytta över ena axeln. Han går och drar med en pinne längst ett spjälstaket och känner sig frustrerad, ledsen, snärjd och oförstådd....

Gång på gång har den drömmen dykt upp, jag har känt hans käänslor och kullerstenarna under fötterna...men inte förstått budskapet.

När jag var på väg att bränna ut mig hade jag en dröm om att jag körde en speciell bil genom skogen...Bilen hade inga vanliga däck utan spindelbens tunna fälgar, ...den tolkningen var inte så svår...Jag körde på fälgarna....
   Men när jag träffade kvinnan som lett drömkursen, sa hon att jag kunde skriva ner drömmen, för att bättre förstå den.

   Sagt och gjort, jag satt mig vid datorn och började skriva. Det blev en bok! (byrålådan än så länge) Huvudpersonen använde bilen att resa mellan olika liv hon levt, för att bättre förstå varför hon upplevde sig och sitt liv så som hon gjorde... En av resorna hon gjorde förde henne till Prag, där var hon Christian, pojken med äppelknyckarbyxorna!
   När jag skrev om Christian kom fler och fler minnen till mig, jag både såg, hörde och kände....jag skrev och grät, skrev och grät. Jag kände igen många av de känslor jag haft som Christian, och många pusselbitar föll på plats.

Christian var inte det enda liv som dök upp i skrivandet där fanns även ett liv som Maria en ung flicka som levde på Kreta. Även hennes liv hade jag tidigare drömt om.....

Jag är så tacksam för de här komihåg drömmarna, och för att ännu fler minnen kan komma fram när vi sätter oss och skriver om dem. För jag tror att när vi upptäcker de röda trådar som löpt genom våra tidigare liv kan vi se att de löper även i vårt nuvarande. Och min tro är att när vi lärt oss vad de vill att vi ska lära, då kan vi bryta våra livsmönster och skriva nya kapitel i vårt livs bok. Det viktigaste med regressioner är att vi ska förstå, förlåta och släppa taget. 

I ljus och kärlek / E

Du kanske undrar vad drömmar har med kreativitet att göra? Allt...skulle jag vilja säga. Drömmar är en form av kreativitet, en bra form, för där släpper vi logikens spärrar...i drömmen är ALLT möjligt. Jag gick en gång en drömkurs, och frågade då om alla drömmer. Jag drömmer nämligen väldigt mycket, och fram till nu har jag alltid sovit så dåligt att jag aldrig kommit ner under drömstadiet.... Som svar på min fråga fick jag svaret NEJ.....inte riktigt alla. De allra flesta gör det, även om de inte kommer ihåg sina drömmar, men några få tycks ha svårt att drömma....min fundering blir då..är det de människor som i "vaket" tillstånd tycks helt humorbefriande??? Hur det är med den saken vill jag inte ge mig in på för som jag ser det så drömmer vi alla...alltid! Hur som helst så är jag oerhört glad för mina drömmar. I min familj har vi alltid pratat drömmar, ända sedan jag var liten, och omedvetet har vi alltså hjälpt varandra att hålla fantasin och kreativiteten levande. När jag jobbade med mina sinnebilder fick jag ibland texterna först, men ibland kom bilderna först oftast i mina drömmar. En del bilder var så envisa att jag var tvungen att kliva upp och rita av dem innan jag kunde somna om. En del kom i symbolform som svar på någn fråga jag ställt mig innan jag gick till sängs, och en del var någon sekvens i den allmänna drömvillervallan.... En sån bild var ett vattenfall fyllt av gitarrer...den drömmen handlade om känslor, och att vi ibland kan använda musik som ett medel att komma åt känslorna. Väljer vi alltid att lyssna på musik vi känner oss trygg med, når vi inte obekväma känslor, som kanske pockar på för att komma upp-ut- och -iväg. Ibland vaknar jag upp ur någon mardröm, då brukar jag fråga mig själv vad den drömmen vill lära mig, när jag insett det, sjunker jag ner i drömen igen och gör om den. Ofta med överraskande men bra slut :-) Många gånger kan drömmarna inspirera mig att måla. Ibland att skriva. När jag inte riktigt förstår och drömmen känns viktig brukar jag ringa min syster Anna, det är som vi har lättare att tolka varandras drömmar...det är väl lättare att se helheten när man är lite på avstånd! Sov gott...det finns ingen anledning att sova ont! / E